Hade en liten diskussion med en annan tidigare idag som fick mig att tänka på oss tjejer i allmänhet när det kommer till killar & någon vi gillar. Been there done that så jag kan ju helt enkelt tala ifrån egen erfarenhet och antar att en hel del kommer känna igen sig i det jag har att skriva om.

Man träffar en kille, charmig - snäll - söt - snygg - het - får en att skratta - uppskattar en - får en att må så bra! Helt plötsligt trillar vi dit efter ett tag och vi får känna på den där enormt ljuva känslan av att vara kär. Något av det bästa som finns såvidare man inte gått och blivit olyckligt kär i någon och kärleken inte är besvarad, i alla fall. Vi blir så fästa vid den här personen och allt verkar så himla bra att vi faktiskt vågar satsa seriöst på det hela, dagar, veckor kanske till och med månader går och vi känner att vi sedan blir helt beroende av människan. Det är den personen som är den där trädstammen som alltid finns där att luta sig emot när saker blir jobbiga, sin trygghet. Kärleken är det bästa som finns helt enkelt. Vilken människa vi än får den ifrån.

Men en dag om vi har otur kanske saker börjar ändras, man får inte samma uppmärksamhet, vad hände med orden "jag älskar dig"? Dom hörs inte lika ofta. Din närhet verkar inte betyda lika mycket längre och tillslut kommer tankarna som snurrar på högvarv "vad händer? känner han inte samma för mig längre? kommer han göra slut?" sen ibland följs dessa på av de paranoida tankarna som är själva huvudgrejen i det här inlägget "Vad ska jag göra om det tar slut? Han är en del av mig nu, han är nästan mitt liv, min vardag om inte annat. Jag klarar inte av om det tar slut, jag kommer inte orka det. Min trygghet försvinner, jag kommer aldrig orka resa mig igen!" I värsta fall kommer tanken "Jag kan inte leva utan honom." 

Så otroligt vanliga tankar som dyker upp hos många. Men det är fel fel fel! Vi klarar oss, det kommer vi alltid göra. Det kommer alltid finnas någon annan (och kommer tyvärr kanske hända igen), men inte just för stunden, inte i dina ögon just nu. Det är beskt att höra sådant här, men många av er vet att det är sant. Det kommer alltid finnas människor runt er som vet hur det känns och vill hjälpa er upp igen. När man blir beroende av en människa så glömmer man av hur man levde innan man träffade den. Man får inte glömma av att se sig om och minnas, försöka se allt annat man gillar även om de för stunden känns som att "de finns inget annat än han". Då ljuger du för dig själv! Var inte så blind. Var inte så beroende, försök att inte bli beroende av en människor om du är rädd för att bli sårad i livet och vet att du inte klarar av det så bra.

Jag kan låta kall i det här, men de är det jag lärt mig av dom jag lärt känna genom livet och mina egna erfarenheter. Jag idag försöker se allt som finns omkring mig, träd, djur gräs, natur, väder, vänner, minnen, dofter, ljus etc. Vet ni vad? Allt är så sjukt jävla vackert. Glöm inte av vad som egentligen kallas livet. xoxo